Fiske är ingen hobby, det är en livsstil: Är ismete verkligen roligt?

Väderprognoserna för ismetet som var planerat gick upp och ner likt hoppet hos fans till klubbar i den psykiskt vidriga kvalserien i hockey, från ren och skär glädje till ett stadium som kan beskrivas som melankoliskt. Sol och klarblå himmel ena dagen, kunde bytas till snöfall och tunga moln andra dagen.
En sista koll på klart.se och prognosen visar sol och -5 grader, optimalt. John Blund låter inte vänta på sig när lampan slocknar och det enda man ser är de röda siffrorna som väldigt lite, men väldigt irriterande lyser upp rummet, måste köpa ny klockradio!

Även om det senaste fisket fortfarande låg i färskt minne så är det alltid något speciellt med första fisketuren på det nya året. År 2012 var i mina mått mätt, det överlägset bästa och fiskrikaste.

Ismete alltså, denna fiskeform som man omöjligt kan älska men samtidigt är svårt att undvika då vi faktiskt har vinter minst fyra av tolv månader. För som gäddfiskare, eller fiskare överhuvudtaget så är det omöjligt att helt avstå från sin passion 1/3 del av året. Ismete är en lidelse som man helt enkelt måste godta och stå ut med, för chansen på stor fisk finns ju trots allt där. Nu säger jag inte att jag alltid haft dessa nästan hatiska känslor mot ismete, men då 2012 äntligen gav en del framgång på båtfisket så vill jag inget hellre än att gå i ide i fyra månader snön täcker landskapet i vårt avlånga land och vakna när gäddorna letar sig in mot lekvikarna och solen börjar värma igen.

Någonting för ett frukansvärt liv, klockan är fem på morgonen. Ingen frisk människa kan väl vara uppe nu och föra ett sådant liv som kan väcka döda. Hinner bli rejält irriterad innan jag inser att det är min klockradio som väsnas. Dags för uppstigning, det är jag som inte är fullt frisk och ska kliva upp innan tuppen på en lördag. Med zombieliknande rörelser och gångstil så tar jag mig på ren rutin ur sängen och ut i korridoren mot köket och knäpper på kaffebryggaren. Den enda nackdelen med att vara en fiskeidiot är sömnen, eller bristen av densamma.

Med tanke på detta stadium som endast uppnås av för lite sömn så var idén med att packa bilen kvällen innan värd ett nobelpris. Det enda som behöver göras är att fylla termosen med kaffe och man är redo för avfärd mot isarna. Trots att ismetet är något som måste göras fast det inte är speciellt roligt så är det ändå lite förväntansfull stämning i bilen, det är ju trots allt fiske vi talar om.

Väl framme vi den snöfria isen så börjar den process som stjäl mest tid från fisket, nämligen att packa ur bilen. Med hjälp av en för stunden ovärderlig pannlampa så packas pulka, mörthink, spöväskor, ekolod, motorborr, kameror, avkrokningsmatta och vågsäck ur bilen, behövs egentligen allt det här? När allt är packat i pulkan så kan man tro att vi ska på en två veckor lång expedition i jakt på den där 10+ fisken som ännu saknas från isfiskekontot, när vi i självaverket ska fiska från solens uppgång till nedgång.

När vi kliver ut på den blanka isen så borrar vi varje 20 meter för att kolla isarna, safety first! För en kille som inte badar på sommaren om inte vattentemperaturen stiger över 25 så skulle det inte vara någon större hit att simma runt i en isvak.

Med en go-pro på huvudet så vandrar Jonathan iväg med motorborren och borrar medan jag lodar och riggar spön på önskat djup.

När alla spön är riggade och klara så slår vi oss ner vid vår basecamp och väntar.

Vädret som utlovats, solen lyste med sin frånvaro, vinden tilltog alltmer och några minus fem var det inte att tala om. Trots flytoverall så blåser vinden rakt igenom och all energi går åt till att hålla sig varm, så dyker den mest underbara tanke upp i huvudet.

Paravantacklade spön med tre hektos mörtar fästa med två trekrokar i änden på linan, soluppgång, ett lätt dimtäcke reser sig från vattenytan. Det enda man hör är ens egen andning medan båten med hjälp av en knäpptyst elmotor glider över en giftig kant som enligt ekolodet ligger på sju meters djup. Ekolodet, fönstret mot fiskarna visar plötsligt en stor båge, pulsen ökar. Snart hugger det, yttersta paravanen på styrbord sida stannar till för en millisekund för att sedan i en våldsam fart dyka och linan börjar knarra ut. Slå åt bromsen, veva tills kontakt uppstår, mothugg, tvärstopp, glädje!

I all denna misär med ismete, minusgrader och kalla vindar så finns det en ljusning på horisonten.