Att knäcka storgäddans kod

Hittade en gammal artikel jag skrev till Fiske för ALLA som jag aldrig skickade in till redaktionen, var inte nöjd med den. Så skickar upp den här istället, var första artikeln jag skrev. Så den är inte perfekt, har lite att slipa på. Hittade tyvärr inte alla bilder som tillhör artikeln.

Jakten på 10 klubbaren
”Att knäcka storgäddans kod”

Det enda som hörs är det nästan obetydliga surret från elmotor när vi glider fram över sjön i en dimma så tät att man hade sett längre i en mjölkförpackning. Trots att jag fiskat på sjön sen barnsben och hittar på den bättre än i min egen bakficka så är jag lite osäker om kursen är rätt när vi styr mot ett friliggande grund som vanligtvis ger fiskgaranti om man prickar rätt. Men med rådande siktförhållanden så får vi förlita oss på ekolodet och GPS med inlagda way points för att hitta rätt.
När vi borde närma oss grundet så ler fiskegudarna åt oss, eller vädergudarna kanske är rätt ordval. Dimman lättar och navigationen underlättas radikalt, fisket kan börja. Betesfiskar tacklas på, djup ställs in med hjälp av flötesstopp. Vi ska ägna oss åt flötestrolling, det är första gången vi prövar denna metod i den här sjön, första gången överhuvudtaget faktiskt. Med hjälp av lite forumläsning och fiskefilmstuderande så har vi fått lite hum om vad metoden går ut på, min fiskepartner är också en laxtrollare i hög klass. Så med hans erfarenhet av trollingfisket och mina antal timmar spenderade på sjön så ska vi nog kunna lura gäddan till hugg. Men en del frågetecken kvarstår, frågetecken som vi hoppas kunna räta ut när solen försvinner på horisonten.

Första timmen går och flötena har inte visat en tillstymmelse till att försvinna under ytan, tankarna börjar som vanligt snurra när inte fisken hugger. Använder vi fel metod? Fiskar vi på fel djup? Är fisken helt enkelt inte på hugget? När vi viker förbi en udde och glider över en kant där ekolodet visar 5 m, då försvinner ett av flötena. Vet inte vad det beror på, tystnaden, dimman eller den spegelblanka sjön men jag viskar till min kompanjon – Fisk, fisk! Varpå Jonathan svarar, även viskande – ta den du! Bromsen dras åt, mothugg och fisken sitter. Ingen fisk som det kommer berättas om i åratal, men vi är grymt nöjda ändå. Metoden funkade, den döda mörten på dryga tre hekto som vi använde som bete är borta så ny fisk tacklas på och fisket kan fortsätta. En av de bästa grejorna med att få fisk är att man fiskar med helt annat självförtroende efter landning och återutsättning. Självförtroendet stiger markant och nästa hugg kändes närmare än någonsin.

Vi fortsätter att fiska kanten som producerade första fisken utan mer resultat, men vi har bägge en go fiskekänsla i kroppen och är säkra på hugg. Vi åker samma rutt tillbaka till udden som vi gjorde när dimman låg som tätast tidigare på morgonen. Med tanke på att ekolodet visar 10 meter och våra beten går på cirka två, så känns sträckan till udden mer som en transportsträcka än en rutt som ska ge fisk. Jag säger också till Jonathan att det inte kommer hugga innan vi kommer till udden, men som tur är så har jag fel. Jonathan är snabb på spöet när flötet med bestämdhet sjunker, efter mothugg är han snabb att konstatera ett det är en bättre fisk som tagit mörten, kanske en 100 klubbare. Fisken håvas efter en fight som kan beskrivas som många fans till den stenhårde westernhjälten Clint Eastwood skulle beskriva filmen Broarna över Madison County, en besvikelse. Medan fisken återhämtar sig i vattnet i tryggt förvar i håven som är försedd med gumminät så vevar Jonathan in de andra flötena och gör iordning avkrokningsmatta och vågsäck. En helt klart godkänd, men alldeles för smal fisk på 108 cm och 7.03 kg får efter en snabb fotografering med fångstmannen åter simma mot djupet.

Klockan närmar sig lunch och trots att vi är inne i den nionde av våra tolv månader så hettar solen på rejält när vi sätter kurs åt väst för att testa en för dagen ofiskad vik. För att fylla på med energi så tar vi lunch medan flötena och betesfiskarna gör jobbet bakom båten.

Alla som fiskar vet att under ett fiskepass så diskuteras de många ämnen i båten, det är allt från tidigare fångster till vad som står på Facebook. Jag och Jonathan fiskade efter det gröna guldet i fyra veckor. Så vi hann prata om alla ämnen och några till under dessa dagar. Men denna dag märkte vi att vi hade pratat om allt när vi kom in på ämnet politik. Jag kände när vi diskuterat nästa val i Sverige i några minuter att vi måste få fisk igen, så vi har ett nytt ämne att behandla. Men timmarna gick och det där hugget såg ut att förbli en önskan, vi har visserligen fått en 100 klubbare. Det är dock inget att nöjd över, mycket vill ha mer. Har vi fått en så kan vi få fler, tålamod är fiskarens bästa vän, klyschor stod som spön i backen när vi närmade oss ett känt ställe i sjön.

Jag satt vid rodret och om jag ska vara helt ärlig var jag inte så värst uppmärksam på flötena. När jag satt och njöt som mest av solen så reser Jonathan sig våldsamt och indikerar hugg med sådan pondus att jag var säker på att det var stor fisk som fallit för vår döda mört innan jag gjort mothugg. Att det var större fisk fick vi bekräftat när den gjorde en luftfärd nära båten, en sådan luftfärd där man kan få en mindre hjärtattack. Upp med huvudet och försöker skaka sig loss, jag är livrädd att krokarna ska tappa sitt fäste i den tandfyllda käften när som helst. I ett sådant här läge är fiske inte roligt, man mår bara dåligt, alla tänkbara scenarior far genom huvudet. Tappar man fisken är det med råge det värsta man upplevt inom genren, samtidigt är det sådana här stunder man drömmer om och älskar mest av allt. Tiden från mothugg tills den ligger i håven känns som en evighet när det hela egentligen är över på några minuter. Håvningen är som tagen ur en skolbok, bara buga och tacka min fiskekamrat för landningen, vi beundrar vår fångst medan hon återhämtar sig i håven. Är det månntro den första 10an som synat insidan av håven? Jag krokar av samtidigt som Jonathan blöter avkrokningsmattan som har ett måttband som går till 115 cm, när fisken varsamt läggs ner på mattan så märker vi att den övergår de inritade måtten med flera centimeter. Ett längre måttband krävdes, och fisken mäter 119 cm. Fisken ser oroväckande smal ut och både jag och Jonathan förstår att den nog inte kommer pressa vågen förbi de 10 kilona som så länge varit drömmen. Fisken vägs till 9,14 kg och får också den självklart efter en fotosession simma tillbaka. Senare samma dag sitter vi och diskuterar dagens fiske, trots att ingen av oss kan stoltsera med en fisk över 10 kg så är vi ändå nöjda. Metoden vi prövade för första gången funkade och koden för stor gädda verkar äntligen vara knäckt. Den där viktgränsen som alla gäddfiskare strävar efter känns närmare än någonsin och självförtroendet är på topp. Framtiden skulle senare visa sig vara läskigt lik våra drömmar, men det är en helt annan historia.

Så, det var den. Vad tyckte ni? Kommentera gärna, all kritik är bra kritik.

Nu till helgen är det dags igen, flötestrolling med min kompanjon från Team Bälinge. Återkommer nästa vecka med en liten berättelse.

Fiske är ingen hobby, det är en livsstil